11:33:35
Till min Morfar!
Ibland när jag är ute och går så tänker jag högt. Det känns lite konstigt, men det bara sker. Sanningen är den att det faktiskt inte är så konstigt som det låter, för jag går inte och talar till mig själv - utan till dig. Jag inbillar mig att du följer med mig på varje promenad, nu när du äntligen kan igen. Jag är helt säker på att du hör mig när jag tittar upp och talar om att det står ett rådjur på åkern eller att örnarna flyger över berget igen.
Men vet du vad som är jobbigt? Jag får inget svar. Du svarar inte när jag talar till dig, jag ser dig inte le eller rynka på ögonbrynen... Då gör det ont i mig igen. Jag blir påmind om att jag går där för mig själv. Fysiskt.
Varför går jag och talar högt till dig när jag ändå inte hör något svar? Räcker det med ett tänka alltihop i huvudet istället? Svarar du kanske enklare i mina tankar?
Jag saknar dig varje dag och det här har gjort ondare än jag någonsin hade anat...
